Dagens händelse:Se bild ovan, samt att jag slutligen tog mig till körskolan för att (tänkte jag) klara av de sista faserna inför teoriprovet, men nähäää! Det gick sämst och jag tappade all tro på mig själv och min eventuella begåvning. Har åtminstone klarat en fas här hemma nu, men jag känner att gaagh, needs to study och jag känner mig dum och jag orkar inte och det är tråkigt, och ytterligare ett mörkt moln på min...bitvis...mycket mörka himmel.
Jag försöker verkligen vara lycklig, jag gör faktiskt det men återigen kommer man ju tillbaka till det faktum att JAG har haft oturen att drabbas av något som ingen människa förtjänar och kan därför under inga nuvarande omständigheter betrakta mig som lycklig. För det mesta försöker jag förtränga det här, annars vet man aldrig hur det skulle sluta, men då och då kommer det förstås upp till ytan och jag förvandlas till en bitterfitta- 30 år och oskuld.
För det mesta känner jag då också för att förpesta tillvaron även för mina vänner, eller åtminstone få dem att tycka omåttligt synd om mig och typ i 3 år lyssna på varför mitt liv suger och helst säga något snällt tillbaka. Jag börjar dock mer och mer känna på mig att mina vänner inte uppskattar att lyssna lika mycket som jag uppskattar att prata ibland, och jag försöker därför inventera alternativa strategier. Det är tyvärr inte endast när jag måste beklaga mig som jag pratar om mig själv utan ungefär....alltid annars också. Jag är alltså en otroligt egocentrerad människa.
Jag försöker i alla fall att live the dream men ibland tror jag att det kan vara raka vägen till the nightmare också.
