Happy endings

Livet är otroligt weird. Jag kom på idag hur klyschig jag blivit på sista tiden, men det är nästan så att jag känner mig rising above för att jag lite smått slutat förakta klyschighet. Det känns oerhört moget att erkänna att de flesta klyschor är delvis sanna och att inte klassificera alla som tror på klyschor som ointelligenta idioter.

Jag känner att det ligger lite i tiden att fundera över att man måste ha något att tro på, religion, framtidsplaner whatever och just happy endings är ytterligare en sådan grej. Vad fan, man måste tro på happy endings annars skulle man ju inte känna någon mening med nåt. Man måste ju tro att när man straffats tillräckligt för sitt lidande ska man äntligen få sin belöning och det är därför man inte ger upp. Överlevnadsinstinkten, evolutionen. Alltså kan religion vara en del av evolutionen, för att dra upp den diskussionen igen.

Själv tänkte jag på Serbien och deras konstiga Kosovomyt men framförallt på Grey's Anatomy och hur otroligt emotional jag tycks bli efter varje dramatiskt avsnitt. Jag har nästan blivit en sådan jag alltid föraktat, ja jag har faktiskt typ blivit det. Det är en ganska spännande insikt jag tror jag insett det först nu. Ändå trivs jag rätt bra med den jag lovat mig själv att aldrig bli och, det är enklare så- överlevnadsinstinkten, evolutionen.

Nog om det.

Det är kul med färgade linser men förbannat oskönt, det är typ nåt skumt format så får ont i ögonen varje gång jag använder dem. Känns ju lagom sugigt med tanke på att det kostade 300 kr och att jag inte precis har råd att köpa nya. Undrar om man kan byta modell? fast knappast gratis. Äh man kanske vänjer sig...ska man vara fin får man lida pin, världens mest hatade ordspråk men också det har blivit sant i dagens samhälle. Men jag försöker fight it in i det sista.

Jag borde sova nu och sluta babbla. Det är inte bra att babbla för mycket har jag insett, men jag har inte kommit så långt än. Men jag väntar fortfarande på mitt happy ending, jag tror fortfarande på det.