In my dreams

Jag känner verkligen hur alla saknar tilltro till min kharma! Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Oh well..

Det känns lagom normalt att jag drömmer om Grey's anatomy på nätterna. I natt drömde om Izzie och hennes 8.7 miljoner dollar. Hon bar omkring dem i en kylväska, eller man fick turas om att bära, jag tror det var min pappa som bar den ibland. I alla fall bröt några tonårskillar sig in i hennes lägenhet för att stjäla pengarna men Izzie avvärjde dem med kicksparkar. Hon kräktes också i handfatet på toaletten en gång. Sedan hände lite mer och sedan letade pappa igenom hela mitt rum efter knark. Det var en spännande dröm.

Idag har jag lite lagom ångest över att jag borde göra så mycket saker, jag borde 1.) plugga teori 2.) övningsköra 3.) springa 4.) läsa om Jugoslaviens uppgång och fall, helst utomhus i det "fina vädret". Det är verkligen underbart att vi äntligen fått vår, ändå skapar det alltid ångest eftersom man bara måste vara ute då. Jag hatar egentligen att vara utomhus, eh eller nåt. The point is ändå, varför kan man aldrig slappna av och bara vara utan ångest?

Tittade igenom bilderna från balen i 9:an bara för att demonstrera för mamma att jag verkligen var fulaste tjejen och att hon nu borde betala för att jag slipper vara det på studenten också. Det gav mig diverse traumatiska backflash-es som gjorde mig illamående. Högstadiet var verkligen en hemsk tid, jag förstår inte hur man överlevde? Eller ja, jag var väl sämre på att överleva än de flesta men ändå. Vi såg en film på psykologin om en tjej som varit mobbad och jag tänkte hela tiden, varför fick hon inte anorexia eller började skära sig? Hon var en underlig tjej, jag förstår inte hur någon kan låta bli att göra sådant när livet suger, ehe. Nämen mitt liv sög inte på gymnasiet, gymnasiet var så mycket bättre än högstadiet! Ändå var det väl då jag fuckade upp det mest. Jag är verkligen sämst på att överleva alltså. Men jaa, still alive, alltid något. Känns dock inte som en bedrift.

Det är en fluga i mitt rum, på fönsterkarmen, jag borde släppa ut den. Det suger att jag inte kan öppna mina fönster, hela mitt rum, allt suger för tillfället. Nämen, man ska ju tänka positivt. Jag borde träna på det typ. Jag är egentligen inte så olycklig antar jag.

Alltså såhär djupa inlägg ska man inte skriva på bloggen, men jag råkar visst göra det jämt. Jag är verkligen the blogwhore, en modernisering av begreppet attention whore. Still 14 I know, 13-16 års åldern är verkligen den fas jag fastnat i. Upprepningstvånget gör visst att jag aldrig blir äldre, vad gör man för att lösa det, Freud hjälp? Freud hade älskat att analysera min dröm för några nätter sedan men den tänker jag inte berätta här. Någon självbevarelsedrift måste man ju ha. Det vore för övrigt roligt att träffa Freud. Sådana där frågor som går runt brukar ju alltid innehålla frågan, "Vem skulle du helst vilja träffa, död eller levande?" Jag skulle lätt svara Freud där, äntligen har jag kommit fram till det.

Alla klagar på att mina inlägg är för långa så ska väl sluta. Borde pricka av dagens prioriteringslista. Borde så mycket (vilken punchline alltså.)